Karin Lindh arbetar ofta med dagsljus och reflektioner i sin konst. Det märks också tydligt i hennes gestaltning av den södra uppgången på station Stockholm City.
 - Jag ville försöka ta hand om dagsljuset, som under vissa delar av året faktiskt kommer långt ner i underjorden genom de stora glasväggarna, berättar Karin Lindh. Dagsljuset är ju också något som vi alla påverkas av på något sätt, både fysiskt och psykiskt. Väggarna i rulltrappsschaktet är mycket stora och jag är ingen målare, därför bestämde jag mig för att låta dagsljuset ”måla” väggarna åt mig, fortsätter hon.

På en balk ovanför rulltrapporna sitter en stor rund spegel. Den kallar Karin Lindh för en solföljare. Med hjälp av en inbyggd GPS följer den solens rörelse över himlen. När solen kommer fram träffar ljuset spegeln, som kastar solkatter i rummet. Över rulltrapporna hänger en mängd glasstavar fästade på stålvajrar. Även de träffas av ljuset och kastar prismor och reflexer av ljus i det stora rummet.
- Jag ville fånga något av det flyktiga. Här passerar många människor varje dag. De går ofta inneslutna i sig själva men är ändå tillsammans, förklarar Karin Lindh.

Nedanför rulltrapporna på det södra mellanplanet finns den tredje delen i verket, ett enormt skulpterat tak, som kan påminna om en katedral eller kanske ett plisserat tyg.
- När jag skissade på uppdraget hade jag nyss varit i Paris och besökt en massa gotiska katedraler. Jag tyckte att det fanns något liknande här med de stora måtten och det välvda rummet, berättar Karin Lindh. Tillsammans med en skräddare letade jag efter ett tyg, som skulle fungera att bygga en modell av. Jag fastnade för en sidencrepe, som vi körde i en plisseringsmaskin för att få fram det som kallas för en solfjädersplissering. Byggarbetarna började ganska snart att kalla verket för ”Kjolen”, avslutar hon med ett skratt.

Det var egentligen tänkt att konstnärerna Enno Hallek och Åke Pallarp skulle utföra varsin tunnelbanestation, när utbyggnaden av den röda linjen norrut fortsatte. Men istället beslutade de sig för att samarbeta om en station. De hade träffats under åren på Konstakademien och bägge hade en förkärlek till en färgstark palett och att måla på olika material. Station Stadion var en av de första så kallade grottstationerna när den öppnades 1973. Just grott-temat passade Enno Hallek bra, en av hans största konstupplevelser var på 1950-talet när han besökte Lascauxgrottan i Frankrike, och såg målningar daterade till omkring 17 000-15 000 f.Kr.

- Åke och jag bestämde oss för att arbeta med varsin ände av stationen och sedan mötas på mitten, berättar Enno Hallek. Åke var idrottsintresserad så han fick ta utgången mot Stadion medan jag började i den andra änden vid utgången mot Karlaplan. I mittvalvet möttes vi och där målade jag min regnbåge och Åke satte upp några klubbmärken från lag som spelat SM-slutspel i bandy på Stockholms stadion, fortsätter Enno Hallek.

Regnbågen har med åren blivit det starkaste kännetecknet för stationen. Vid utgången mot Karlavägen har Enno Hallek också målat en stor, blommig bänk och en färgstark hand, vars finger har utformats till en pil, som pekar i utgångens riktning.

- I slutet av 1960-talet och några år framåt hade jag en ateljé vid Kungsträdgården. Det var då jag första gången målade den pekande handen, inspirerad av Karl XII-statyn i närheten, berättar Enno Hallek.

Den idag så karakteristiska blå färgen på stationens väggar och tak blev det en del diskussion om i början. Åke Pallarp ville ha en mörkare nyans medan Enno Hallek förespråkade en ljusare blå färg. Till slut blev det den ljusare nyansen men med marmoreringar enligt Åke Pallarps idé. Åke Pallarp gick bort 2013, men Enno Hallek arbetar fortfarande i sin ateljé vid Nytorget, 87 år gammal. Senast hösten 2018 hade han en separatutställning på Konstakademien i Stockholm.

- En av mina elever frågade för flera år sedan om jag inte skulle sluta jobba snart, man ska ju sluta när man är på topp. Men jag har ju aldrig varit på topp, så jag fortsätter att arbeta, avslutar Enno Hallek med ett stort skratt.

Skulpturen transporterades från Köpenhamn till Stockholm under måndagen inför vernissagen onsdagen den 12 september. Eftersom skulpturen var så stor så gick det inte att ta in den genom spärrarna eller grinden i anslutning till spärrarna utan man var tvungen att svetsa upp gallret runt spärrarna för att få in skulpturen på stationen. Sex man hjälpte till att bära skulpturen till montern med hjälp av bärselar.

Väl på plats klockan tolv på natten till tisdag lyckades inte installationsfirman fästa upp skulpturen i rep, som det var tänkt. Men under onsdagen med hjälp av två byggentreprenadfirmor (sju personer) kunde skulpturen installeras, hängande i montern. Konstnären var på plats för att försäkra sig om att skulpturen hamnade på rätt höjd i montern. Installatörerna fick lyfta skulpturen i selar medan konstnären bad dem höja skulpturen mer och mer från marken med stöd av lastpallar, som sedan togs bort när upphängningen var säkrad.

Nu svävar den nästan 350kg tunga skulpturen i Odenplanmontern som en egen organism.

SL vill främst tacka Markus Eisler som samordnade hela installationen, Heving & Hägglund för innovativa lösningar och Trexab AB via Caverion som ställde upp med personal på kortvarsel, till en installation utöver det vanliga. Stort tack till alla inblandade!

Foto: Hans Ekestang